Jag kunde ha gått hem tidigt idag men jag gjorde det inte.
Jag gjorde inte för att det enda jag kunde tänka på var att jag ville se dig och den enda chansen som jag kunde föreställa mig att det hände - vart jag tänkte att jag kunde få se dig - var om du bestämde dig för att ta tåget hem och vi råkade korsa varandras vägar. Så jag stod framför tågstationen ikväll, väntade som någon dåre. Dåre för att jag visste inte ens vad jag väntade på. På att du skulle komma åkandes ner för rulltrappan? För att få se dig? Skulle vi ens prata? Jag visste inte ens om du var i stan idag. Jag visste inte om du skulle ta tåget och om du av någon anledning ens var i stan. Allt jag visste var att du kunde lika gärna vara hemma eller någon helt annan stans. Så jag stod som en prisad idiot, väntandes helt själv. Utan att veta vad jag väntade på.
Här är min bekännelse, jag är svag. Så för en minut eller timme eller hur lång tid det nu tar innan min stolthet tar över igen, kommer jag vara okej med att inte vara okej. Och jag kommer säga att jag saknar dig och jag kommer erkänna att jag stod framför tågstationen i över en timme ikväll bara för allt jag ville under hela dagen var en chans att få se dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar