Jag är småstadstjej. När man är från en liten stad är relationer annorlunda. Dom är stadgade. Dom är långa. Dom är behagliga. Dom är Hemma. Man känner varandra på ett annat sätt. Ett annorlunda nära sätt. En annorlunda Kärlek.
I den småstaden hade jag en kille. Den killen som alla sa att jag skulle gifta mig med. Den sortens kille som alla skulle ifrågasätta varför jag inte dejtade. Den killen som var din bästa vän från lekis och någonstans på vägen formades några slags känslor för varandra. Vi erkände de känslorna. Vi agerade efter dom känslorna. Andra relationer blev förstörda av dom känslorna, ibland även vårt eget.
Vi var så nära som två människor kunde vara. På grund av att vi visste varenda detalj om varandra. Och inte bara för att vi berättade allt för varandra utan vi var där och upplevde allt tillsammans. Han vet vilka killar som krossade mitt hjärta för han var där för att till intetgöra dem. Han vet vilken restaurang som var min favorit för han har ätit tusentals med måltider med mig där. Han vet vilken som är min favoritmat eftersom jag alltid tog det ifrån hans tallrik. Han kunde hela mitt skolschema utantill för han väntade alltid på mig på raster och efter skolan. Han vet vad som behövdes för att verkligen pressa mig - det slutade alltid med att vi skrek åt varandra och slängde dörrar i varandras tårfyllda ansikten. Han vet mina största rädslor för han har stått inför dem alla med mig. Det är en konstig känsla vara känd av någon så väl. Och ändå så fint.
Jag kommer ihåg när han berättade för mig att han gillade mig. Gående ner för gatan en dag. Jag träffade en annan då. Någon som kände sig skrämd av vår relation och hade all anledning att vara. Jag trodde att han skulle vara för stolt för att någonsin säga något sådant till mig. Men som sagt han kände mig väl. Han visste att detta inte skulle skrämma bort mig utan föra mig närmre honom.
Vi skyddade varandra. Vi svek varandra. Vi älskade varandra. Vi utmanade varandra. Vi hade varandra. Vi irriterade varandra. Vi ville ha varandra. Vi sårade varandra. Hur skulle det sluta?
Hur vet man att man inte är menade för varandra? Hur kommer det sig att det aldrig funkade när vi försökte dejta? Vi trodde det skulle bli enkelt, men det var så svårt. Att bara vara ett par. Även om vi redan var det.
Vi kommer att minnas gamla minnen med skratt. Och i vissa anseenden har inte vår relation ändrats alls även om den borde. Jag är rädd för känslan av att jag alltid kommer sakna honom. Jag är rädd att ingen kommer känna mig på samma sätt som du gör. Jag är rädd att ingen kommer få mig så lätt som du. Jag är också rädd för att ingen kommer älska mig ovillkorligt på samma sätt som han. Ändock vet vi att vi inte kan vara tillsammans. Man säger att man inte glömmer sin första kärlek, men vad säger man om den starkaste?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar