time goes by.

Nu sitter jag och lär mig dressyrprogramet som jag ska rida på söndag. Tänk vad fort man lär sig ett program men vad svårt det är att rida det snyggt. Tänk att jag ska tävla på söndag. Första tävlingen sen 2008. Det är tre år sen. Jag är en tävlingsmänniska och hatar när alla säger att det är bara att ta det som det kommer. Du blev ju inkallad i sista sekund. Du har ju inte tävlat på länge, och du har ju knappt ridit hästen. Nej men är det ursäkter? Jag hatar att ha ursäkter. Jag älskar att kunna komma ut från ett program och säga; varför i helvete -gjorde han hon eller den det inte det jag bad om-? För att jag vet att vi kan. Nu kommer jag komma ut från banan och tänka. Jahaja. Vara lite sur i några minuter innan jag har tänkt igenom hur det egentligen gick och sen vara nöjd att jag ens kom till start. Att jag överhuvudtaget överlevde. Nej nu måste jag sluta, Jag kommer ha skit kul och jag ser faktiskt fram emot det. Jag är mest orolig över min styrka och om mina tävlingsnerver kommer att slå ut min faktiskt sunda bild jag har på tävlingen på söndag. Jag tycker det ska bli sjukt kul. Och jag vet att hästen kommer sköta sig bra. Det är ju trots allt bara lilla Caysa, och hon kan, det vet jag.. Jag kommer göra mitt bästa, ge allt och vara sjukt bra. Hej!