björnen sover .

Jag har en vän. Hon går i ide ibland. Hon är en analytiker och älskar att fråga konstiga frågor. Hon är en vän som är i mina dagar till 100% och sen försvinner hon några dagar, och så kommer hon tillbaka igen. Hon klagar aldrig. Hon är genomsnäll. Jag älskar att vara med henne. Jag älskar att hon kan förstå vad man menar, eller veta hur man känner utan att man ibland behöver säga halv 7. Hon sa till mig för några veckor sen att hon inte blivit omtalad i min blogg och att hon var ledsen över det. Hon var mest ledsen på skämt och ville inte att jag skulle skriva nåt. Anledningen till det är enkel. Det är så enkelt att vara med henne, enkelt och samtidigt en känslomässig karusell. Jag har egentligen inga ord att förklara henne med. Allt jag vet är att jag är inte ett andra alternativ i hennes liv. Hon går bara i ide.

Jag älskar att lyssna på mina vänner och vara där för dom. Jag mår bra av det. Men inte till varje pris har jag märkt. Jag menar inte att jag behöver prata om nåt, för om jag behöver det så gör jag det. Jag menar bara att jag inte alltid varje dag vill höra om allt som är jobbigt. Eller ens höra nåt alls.. Det är så mycket i livet just nu, i alla våras liv, och jag känner mig som ett bollplank som inte får göra en fluga förnär. När man kastat sina bollar på mig så lämnar man mig ute på gården och gå vidare, gör nåt annat. Ge och ta, som Ida hade sagt. Ge och ta. Att ge kan även vara att inte ta.