Jag har suttit här i flera timmar idag och tänkt på vad jag vill få ur mig. Det kliar i mina fingrar och jag vill bara skriva ner allt som finns i mig och runt mig. Ibland fäller jag en tår, ibland ler jag stort. En stor del av mitt liv just nu är Hannisen. Framförallt för att hon är den finaste vännen jag har här i stan och dels för att jag bor hos henne nu när mitt stambyte pågår. Så jag tänkte citera, referera eller vad ni vill kalla det till henne. Hon pratar ofta om hur konstiga saker är. Att saker bara är på ett sätt och så är det bara. Till exempel att gräset grönt, himlen är blå, solen är gul. Att man kan känna sötsug, hunger och törst. Det är bara så det är. Och idag förstår jag hur hon tänker. Hur kan något vara så hjärtgripande? Hur kan något göra så ont utan att det finns någon fysisk smärta inblandad? Hur kan man känna sig lyckligare i ett visst sällskap? Hur kan någons frånvaro vara det mest smärtfulla man kan känna?
Jag har trott att jag tappade bort mig själv för en tid sedan. Ganska många år sen faktiskt. Jag vill inte kalla det att jag har flytt sedan dess, men jag har under en väldigt lång tid försökt hitta mig igen. Men det handlar faktisit inte om att försöka hitta tillbaka till sig själv, eller vara den man en gång var. Eller att hela tiden söka efter något nytt och spännande behöver inte betyda att jag flyr från något. Jag har kommit på att det viktigiaste för mig är att jag faktiskt lever just här och nu där jag står idag, och lever med en motivation om att jag har det bra. Lever med en strävan efter spänning och förändring i min vardag dagligen.
Just nu går jag igenom den värsta tiden i under mitt år. Jag blir trött och grinig av hösten. Jag har alltid haft motivationen att det ska bli så skönt med höst, höstmysigt lixom. Varje år går den planen i spillror. Den här höst smärtan börja krypa sig på. Man vaknar till en mörk dag och man går och lägger sig i mörker.
Jag känner mig just idag helt ensam. Jag tänker på saker jag inte borde tänka på. Saker jag trott att jag har varit helt över. Saker jag har bestämt mig för att avsluta för mitt eget bästa. Saker jag idag ställer mig frågan om det kanske var fel val. Hur hade det varit om jag inte avslutat det? Vart hade jag varit i mitt liv då? Hade det varit sämre eller bättre? Jag vet att det är över och egentligen så började det inte ens. Men i mitt hjärta så var det så äkta. Jag ville vara din sista. Men man ska inte nöja sig med mindre än vad man förtjänar. Jag saknar dig idag - och jag hatar det.
Hanna och jag hade bestämt oss för så mycket denna hösten. Vi skulle göra så mycket som vi inte gjorde förra hösten för att vi inte hade tid och ork. Nu är vi tillbaka på ruta ett igen. Där vi stod för ett år sen. Det gör så fruktansvärt ont i mig att en sån fin människa ska behöva gå igenom så mycket. Det finns inget ont i henne, hon hjälper och uppskattar varje dag. Hon har livsgädje, en livsglädje som någon är väldigt angelägen att ta ifrån henne. Jag ser upp till henne. Hennes styrka. Det känns ibland som att jag inte är den som stöttar dig igenom denna tiden, utan att det är du som stöttar mig igenom din tunga tid. Jag blir arg på mig själv ibland när jag vill hjälpa någon så mycket men så är jag svagare än vad jag tänker mig. Hanna du förtjänar livskvalité i vardagen. Jag älskar dig.
Inte nog med att denna kvällen har varit sjukt känslofylld för mig så kommer PS i love you visas på tv ikväll. Det är den enda filmen jag gråter igenom början till slut. Jag hade inte själv valt att titta på den filmen ikväll. Men nu när den går så kommer jag inte kunna låta bli.
Även att detta inlägget var väldigt tugnt och dagen i ära har varit ganska tung. Så är jag jätte nöjd med mitt liv. Jag har alla förutsättning för allt. Men idag jag längtar jag hem. Jag vill sitta i Mammas knä och krama henne. Jag vill dra dåliga skämt med min pappa. Jag vill bråka på min lillebror för att han är den finaste som finns. Jag vill känna mig varm i hjärtat.
Jag älskar er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar